Hela mitt liv har varit ett gungfly.
Jag har kryssat mellan sjunkande tuvor.
Sjunkit ner i dyn och känt att jag har fallit och fallit men ändå lyckats klamra mig fast vid ett sista strå och blickat mot den uppgående solen.

Jag har flytt destruktiva liv och sökt friden. Lämnat larmet bakom mig och sökt tystnaden. Känt trygghet i mig själv, men också saknad. Saknad över det som aldrig var och aldrig hade kunnat bli.

Nånstans inom mig växer vissheten att det finns något oändligt större. Något ogripbart närvarande som ser mig och håller mig ömt när jag snavar, som stilla smeker mitt huvud då gråten fyller min själ.

Kanske kanske behöver jag larmet för att höra tystnaden? Kanske behöver jag yttre otrygghet för att finna inre frid? Kanske är det motsatser som målar skuggor och gör mig medveten om solens existens?