Som vi ser det

borde vi
skriva längtans lattjomelodier
utan att knyta rader
om samband
mellan
start och stopp
sjunga;
själv och kropp
åtminstone
lägga strån i kors
liksom anstränga oss
för att göra allt
lite gladare

med förmanande finger
sträcker vi fram
hela händer
levererar nåt
om hur in-i-helvete-skoj det är
att vara här
och vi svär
på att ingen ser
hur vi drar in magen
när vi ber
att ingen ska förstå
hur in-i-helvete-ont
det gör
att vara positiv
ett helt långt
liv

där

glädjen degraderas
till vikten av graden av
mungipans lutning

liksom clownen ler

som vore lycka
nåt man ser.