Jag togs en gång under mina vandringar till Himalayas toppar i västra Sichuan. Uppe bland bergen där hade dem en stor hög med stenar framför en kolossal Buddhastaty, dit alla bar en sten från när och fjärran.

Snurrandes på sina bönehjul gick dem i trans i röda kåpor en efter en och lämnade sina stenar, vilka alla hade ett tecken skrivet på sig. Jag kan mycket väl ha varit den första blåögde som de träffade och många log undrande och uppmuntrade mig till att sätta mig i meditation i de små båsen som hade byggts på bergsluttningarna.

Här fanns kråkor stora som örnar, döda hundar som inte längre skällde. Här fans böneflaggor och stora eldar, här fanns tempel och tusentals temporära skjul för de som färdats en lång väg. Här satt också, åtminstone en mumifierad buddha. Sokushinbutsu du har sätt många månar gå och komma, som ett eklöv som klappar ens hand med hundra år, där sitter du vidare.

När jag besteg denna högsta kullen, på denna platå bland berg, så hade jag en vision, där en guldgul roddbåt tog mig genom moln efter moln, jag färdades över de blå himlavalvet på ett uråldrigt himmelsblått hav som låg klart som en spegel.

Till slut kom vi fram till en annan stor Buddhastaty olik den verkliga men som jag senare skulle få se igen på riktigt i mina vandringar genom Gochangs persimmon trädgårdar. Det visste jag inte ännu, utan togs tillbaka till staden bland bergen sittandes med en tågbiljett i handen, omringad av ljudet från nunnornas psalmer.