Det är nästan lite löjligt att jag älskar att springa.
Att jag under löpturen drabbas av den där känslan att NU lever jag. Det måste vara något ämne som utsöndras i hjärnan och som förflyttar tankeverksamheten. Något Som flyttar den ut i solskenet. Man kan ju inte kuta runt och jogga jämt. Då blir ju inget gjort. Man har ju förpliktelser. En vuxen människas förpliktelser. Ändå är det just under den relativt planlösa joggingrundan som den där levnadskänslan kommer. Det är trots allt en ganska märklig företeelse. Att springa en runda och komma tillbaka hem igen. En bit tid passerar, kanske förbättras hälsan en smula, men i övrigt innebär inte löprundan någon bestående förändring av tillvaron. Ändå är den så viktig. Som att den inte går att leva utan. Det är en sorts semester från jaget tror jag. Man slipper sig själv och sitt jobbiga överjag en liten stund. Märkligt egentligen att man behöver komma bort ifrån sig själv, men det är ju också precis vad exempelvis rusmedel gör. Fenomenet är ju fullkomligt självklart och ämnet aningen banalt. Flykten från det jobbiga jaget. Kanske handlar det också om att hjärnan ständigt söker nya perspektiv på tillvaron för att finna mening och lösningar på problem. Då vill hjärnan utsätta sig för en massa situationer som belyser saker från olika håll hela tiden, och att man därför älskar att fly från sig själv. Man vill helt enkelt komma hem igen till ett smartare jag. Jag minns hur jag som barn, efter att ha varit bortrest med familjen till sommarstugan över helgen, på väg hem i bilen alltid tänkte att nu ska de andra ("klasskompisarna") få se. Nu har jag hittat mig själv. Nu är jag cool. Men att det aldrig blev så. Fast känslan fanns där. Känslan av att något hade ändrats. Insikten av att något inom mig hade växt.