Så duktig är jag numera
Att jag har svårt att drömma
Ens på nyårsafton

Jag är fången i ett bläckfiskgrepp
Blågröna blanka armar
Om mitt ansikte
Låser axlar
Sträcker ut min rygg
Kväver mina tankar
Men,
tänker jag mig,
Det släpper när mitt kött börjar torka ut och styvna.
När jag är så hård i kroppen att livskraften stannar i ryggmärgen

Då kommer ingen åt den.
Kanske inte ens jag själv.
Läpparna som två torkade äppelskivor
min yta helt kal och veckad.

Nåväl,
Livet

Har börjat gå i lila

Solnedgång
Godnattsång
Nageltrång

Snart lossnar jag förmodligen
Lägger ut
Seglar bort
Stel och rakryggad på däck
med min portfölj och min kvinna

Kan också tänka mig slutet som ett smuligt knastrande där jag långsamt faller dit vinden för mig,
Till en frihet att förmultna ifred