I  
           ~~*~~  
                  I

Väna flickan går mot vårljuset o gågatan i Huvudstaden...
Hennes gyllene flätor lyser i solen...

Hon går stilla djupt försjunken i tankar...  
i sin egen rosiga snäcka

Musik sjunger i hennes huvud... staden att beröra o väcka:

”Entonigt ringer den lilla klockan” sjöng hennes farfar
o spelade på handklockespel för henne när hon var liten  

Han kom från ryska stäppstaden Krasnoyarsk i Sibirien
Stadsvapnet där är en lejonflagga o hennes farfar
har visat henne den:
 ” Att om hon behövde mod och styrka någon gång 
i varats brus så kunde hon tända flaggan i sitt inre ljus...”


Flickan smeker lätt två betonglejons sfinxer

Väktare av ingången till gågatans köpcentra...

Hon tar några danssteg in o tänker på sin älskade farfar...
o hans vackra silverklocksrena sångröst


Hon varken hör eller ser att sfinxerna
tvärt fått becksvarta vingar
slagna av en våldsam ond Demon
o far som dödsbringande projektiler...

mot gågatan o skadar folk svårt

Genom ett fullständigt mirakel...

når de inte...

vår tös...

 II (da capo av musiken)


Mörka Demonen vrålar med full kraft mot henne...

I ögonvrån ser hon människor springa för Livet...
o kasta sig in i affärer o portar...
Hon vänder sig om... o ser... Demonen... i en väldig
vit lastbil som en man bakom ratten i rasande fart
köra mot henne...

Han skriker ord: ”Allahu Akbar! Gud är stor!”
läser hon på hans läppar...
sedan blir allt svart...

en varsam hand smeker stilla henne bort...
till Själens... skyddande komfort...


Hennes Ande vaknar upp på Stora Torget... 
mitt i en mångtusenhövdad  människoskara...
med blommor framsträckta i sina händer...
Med Värme Ömhet o Kärlek lägger de sina gåvor
på Altaret
som bildar ett mäktigt torn... en minaret mot himlen...
i en väldig... enad... Kärleksmanifestation...
mot krig o våld...


Flickan är nu högst uppe i tornet o viftar med Lejonflaggan...
Hon har mött sin farfar igen o han sjunger o spelar för
henne...

För första gången på många år kan hon höra
sången o musiken

Ohhh... i en ring av släkt o vänner...

lyfts hon upp...

mot Evigheten...

o mot Gud...!

    ~~*~~    

© Bo Himmelsbåge

Fotnot: Jag skrev denna dikt för att tillägna min djupaste
sympati och medkänsla med de drabbade av teroristattentatet
i Stockholm!

Särskilt då den lilla 11-åriga flicka, som tyvärr tragiskt nog
miste livet i attacken...

Jag är själv född o uppvuxen i Stockholmstrakten o har släkt
o vänner där, så en del av mitt hjärta kommer alltid
att finnas i Stockholm!

Jag villl också uttrycka min stora vördnad o hoppfulla
erkänsla, när Stockholmarna gick man ur huse  i tusental, 
för att med blommor o ljus, hedra de döda o skadade, 
i en jättelik Kärleksmanfestation,
mot krig o våld, som bådar gott, inför framtiden!
Vi människor, bryr oss ändå om varandra,
när det kommer till kritan!