Ibland,
lite då och då,
känner jag inspirationen faller på.

Då målar jag tavlor så vackra,
jag fyller hundratals sidor med ord.
Jag skriver sagor för både små,
och stora.
Med drakar i och kanske en liten blå.

Jag dansar naken i regnet,
under natthimlens täcke.
Jag badar i ljuset från solen,
på ängen.

Jag sparkar fotboll,
ändå upp till månen.
Och klättrar sedan upp själv,
och ser ner på den blå.

Jag skrattar lyckligt,
åt måsen i skyn.
Och simmar långsamt nedför ån,
ner till byn.

Jag är stark,
jag är vacker,
jag är gul.

Ibland,
när inspirationen faller på.

Och det tar bara en kvart,
ungefär.
Det är faktiskt alldeles,
alldeles sant.