det är försommar nu

och tankarna värms ikapp i solen

hon vet inte vart stråken för henne

men hon vet att marken bär

och att himlen inte har några tankar på att rämna

det är de nu

en symbios av tankar som visar sig sammanfalla

en samstämmighet fastän stämgaffeln lyser med sin frånvaro

och de aldrig förr träffats

det förunderliga i

att vara samspelta

och nästan känna varandras tankar innan de uttalats

hon stryker med foten längs klippan

låter den ta tag i fotsulan

och vilar en stund vid hällen

det går inga tåg längre från denna plats

men hon har funnit andra färdsätt

andra frekvenser att vila i

och vet hur man kan överbrygga

både tid

och rymd

© Birgitta Wäppling, 7 maj 2017