Så här inför den stundande nationaldan vill jag vidmakthålla att visor och folklåtar i tvåtakt tillhör det genuint svenska. I Amerika går det mesta i fyra fjärdedelar, förutom tango och polka förstås. Norge är väl landet som kan tänkas skugga oss i detta hänseende även om ländernas klangbild ofta skiljer sig åt. Det ultimata exemplet på det ursvenska är "Barkbrödslåten" i D-moll med adress Leksand som gruppen Kebnekajse exekverade år 1973. Från början en skänklåt vilken innehåller en inte så oväsentlig detalj, nämligen att den på nordiskt vis blandar dur och moll.

Det är själva urkraften i de svenska moll-dur skiftningarna som jag själva vill betona när jag nu går vidare med nästa exempel. "Då väntar jag vid vägarna" är också byggd på moll-dur konceptet med musik av Anders Börje och text av Rune Lindström. Således en äktsvensk tvåtaktare. Och tänk bara på Kaj Gullmars melodi "Flickan på vägen" med text av Estelle Storm. Tilläggas bör att själva refrängen dock går i tretakt. I sammanhanget måste jag också nämna hallänningen Alf Hambe vars Molom-värld är bland det mest genuina som noterats på svenska. Hans "Visa i Molom" är en given klassiker i tvåfjärdedelstakt. På svensktoppens
8:e plats i november årgång 1978 kan man hitta tvåtaktingen "Noas Snoa" med gammeldansgänget Olle Erixons från Eskilstuna. Dragspelet trakterades av morbror Yngve och den schwungiga texten av kapellmästarn själv, Olle Erixon.

Slutligen kommer jag fram till äktkärnan i mitt musikaliska panorama. Nämligen alla superläckra gånglåtar och ett digert antal marscher i hederlig gammal tvåtakt. Bara för att nämna en av dessa marscher tar jag "Stenestadsmarschen" av legendaren och riksspelmannen Per-Joel Berndtsson. Låten som i omarbetat skick går i G-dur ingår i Skånes spelmansförbunds repertoar sedan tidigt 1940-tal
och går som mycket annat att avnjutas på Youtube.