En dag började dom vuxna prata om att det var dags för mig att flytta, att allt skulle bli så himla bra och dit jag skulle flytta var så fint och trevligt. 
Eftersom jag inte riktigt förståd vad det innebar så log jag bara för det mesta.
Mitt liv var så bra, äntligen hade jag fått trygghet och blivit älskad och förstådd för den jag var. Trots min unga ålder, som tre åring, blev jag ofta bemöt som en vuxen och det gjorde mig frustrerad. Jag förstod inte när folk skrattade men att dom ändå  kändes  fientliga. Det var då dom brukade säga att jag var på väg att få utbrott och så fick jag dom där små pillern som gjorde mig sömnig.
Sen kom den där dagen då mitt pick och pack stoppades in i bilen och dom körde mig till den där fina stället där jag fick ett vackert eget rum med kök och toalett som man kunde gå vilse i - så stor var den! Alla tyckte att jag var lyckligt lottad. Dom nya personerna var vänliga men jag kände  inte dom. Jag längtade hem. Men jag fick ju gå tillbaka där jag hade varit varje vardag. Där fick jag träffa min lossasmamma på dagarna, hon var med mig i skolan och allt kändes som vanligt med henne, men hon följde inte med mig hem.
Ibland såg jag min lossaspappa, han hade hittat en ny liten flicka som han spelade boll med. Han hade aldrig spelat boll med mig, dessutom skrattade han högt. Den nya flicka var säkert bättre flicka än vad jag var, han älskade säkert henne mera än mig, varför kunde han inte bara säga Hej?
Mina tårar brände märken i mitt hjärta. Lossasmamman provade trösta mig men förstod hon verkligen hur jag hade det? Det där nya hemmet hade blivit som ett mardröm - för dom pratade inte det språk som jag  förstår, ofta nickar dom men hör dom mig?
Min lossasmamma blev orolig för alla blåmärken jag kom med. Hon fick reda på att jag brukade slåss och bitas. Vissa dagar rymmer jag, bara springer ut till vägen.
Ska det alltid bli så här, jag är vilse och jag vet inte vad jag har gjort för fel för att livet blev så här.
Jag är ju bara ett litet barn, jag kan inte läsa eller skriva och jag behöver konstant hjälp med allt. Men jag har humor, älskar att dansa och kramas. Jag brukar pussa min lossasmamma i handen bara för att visa hur mycket jag älskar henne - kanske tar hon mig tillbaka en dag?

Tyvärr så i min "riktiga ålder" är jag tjugo år och alla säger att jag är vuxen. Men är man vuxen på riktigt när man är som jag?