Ibland slår jag mig ner

i en stol, helt medvetslös

efter slaget från 

hammaren i kammaren,

när jag hoppfullt

bankat huvudet mot väggen

i takt med

grannfolkets sänghalmade

rytmikövningar,

och jag inser vem jag är,

den som en gång satte sig

bredvid en okänd på bussen

och började prata ohämmat

utan att vara full

eller vara en vandrande diagnos,

ty ibland vet jag inte

vad jag tänkt och skrivit,

förrän jag läser det efteråt,

eller vad jag sagt

innan hanen är galen

för tredje gången...

Vilket Skulle Bevisas bortom Varje Orimligt Bejakande