Vi äter på en takrestaurang ihop skrattar i smyg åt den underlige lille asiatiska mannen i åttioårsåldern som grymtar fram hälsningsfraser på knackig engelska och vi tittar ut över människosorlet på ströget och pekar ut lustiga hattar och hittar på livshistorier till alla som går förbi och
när vi är färdiga
sitter vi på en uteservering du har svarta jeans skärp och min blick vandrar uppåt för du har en 90tals beige t shirt instoppad i byxorna och jag målar dig i minnet med alla färger jag vet fast jag redan kan dig utantill
fastnar på det där mellanrummet mellan halslinningen på din tröja och dina läppar
mitt favoritparti
som får mitt hjärta att stanna lite och det är inte på ett du-gör-mig-vimmelkantig-sätt på grund av hur du harmoniskt dricker din öl med de smala benen i kors utan det är på ett jag-vill-slå-dig-hårt-sen-slukas-upp-av-ett-svart-hål-i-rymden-och-drabbas-av-minnesförlust-sätt på grund av

två vindruvsstora märken på din hals som inte brukar finnas där
men som skriker i blårött omöjliga att missa i sommarsolen och

den lilla uteserveringens alla atomer krymper
tonerna från gatumusikern som spelar någon meter ifrån blir mer diffusa och universum blir tyst
människorna blir till myror och
min kropp deserterar och hjärnan tar en sväng runt kvarteret
och återgår sen till dig din halslinning och ölen
där jag nu sitter
mitt emot dig
gatumusikern spelar wonderwall
jag ler
"såg du han med robin hood-hatten? Vad tror du han gör ikväll?"