Jag är tacksam för det som gör mig stark, för resorna som sliter mina sinnen i tusen bitar.
När längtan tär och får livet att kännas uttorkat, kan jag stundtals präktigt påminna mig själv om att älska även det. Att ha en längtan till någon eller något, det ligger nåt fint i det.

Jag drar mig ofta tillbaka när jag känner mig svag, håller mig till ensamheten för där är jag som tryggast. Greppar tankar och konflikter, en och en. Tillslut är det tömt och jag kan återigen leva med världen och dess invånare där utanför.

Jag ”är” ingenting; ingen färdig universitets utbildning, ingen titel, inga pengar att tala om. Varje dag försöker jag hitta mitt stora syfte, min mening i den här världen. Men någonting i mig stretar emot, någonting vill inte vara något. Någonting vill bara uppleva, känna glädje och njuta. Leva för att vi bara har det här livet.
Grandiosa projekt med deadlines har aldrig varit min grej. Jag vill göra det jag vill, magkänslan bestämmer och styr. Ibland utan hänsyn till andra. Och går jag emot slutar det med en hel kropp som stretar.
Kanske en släng av överklass syndrom eller så är jag bara född till sluggern i min omgivning.