Ditt hjärta ekar som en hall,
vad hände vårt gemensamma kall?

Kärleken som skulle lysa röd,
plötsligt mött ond bråd död.

Jag springer ensam i vår skog, i den där vi tillsammans alltid log.

Kommer fram till det iskalla berget,
Stenen bränner istappar i mitt skinn, den som en gång var din.

Jag vänder mig om,
hopp om att du ska stå där och ropa "Kom!"

Men min rygg förblir tom,
din frånvaro ljudar inom mig som ropet från en lom.