Från öster hördes göken

en ljummen sommarkväll

på ängen satt en fröken

så fager och så säll

Men stora tårar rullar 

ned flickans kind så len

ack om hon sluppe vara

så hiskeligt allén

Och göken tycks så svara

-koko, jag finns ju här

lilla fröken rara

jag är dig väldigt när

Så torkar flickan kinden

och fäster fast sitt hår

stöttad upp av vinden 

sen reser sig och går

-tack gök för tröstesången

den lindrar smärta stor

som hålls i hjärtat fången

som rent utav där bor!

tårarna som lindrar

de rensar också ut

den sorg som annars hindrar

att leva liv fullt ut

-koko sa tröstergöken

du är så stark min vän

och blick du har som höken

att se rent sanningen

den sanningen om dig

du inuti dig bär

ingenting ska fattas, nej

om du detta lär

den första du ska hålla av

det är Du själv min kära

utan dömande och krav

var dig själv först nära

sedan du ska finna

all lycka väntar dig

jag ber dig dock påminna

de ord du fått av mig