Finns minst tre dimensioner i det tonala rummet. På dansbanan, i konsertlokalen eller i studion. Existerar även en tidsaspekt med de tre stora D:na: dansband, dragspel, dixieland. Kort sagt; musik med drag i, och som man blir glad av. Tyvärr, har herrar på tv och radio sedan mitten på 1990-talet successivt prioriterat bort dessa livsviktiga glädjeämnen. Det är alltså en medveten styrning mot mer kommersiellt gångbar musik. Valet av allsångsartister är ett tydligt exempel.

Vi i Sverige måste vårda vår grundmurade tradition beträffande dansbandsstuk och vår spelmansmusik. Vår ”folksjäl” gestaltas ju av tusentals dansande under dansbandsveckan i Malung och alla folkmusikstämmor runtom i vårt land. Särskilt glädjande är alla unga som tar ton och klämmer i med valser och polskor. Och intresset för tradjazz, dixieland och dylika varianter inte att förglömma. Men detta söker TV tiga ihjäl. I våra grannländer Norge och Finland frodas det traditionella stampet i bättre mediemylla än den svenska.

Vems ärenden går egentligen herrar producenter och nöjeschefer? Modernt i all ära, men att söka desarmera fiol- och dragspelsboomen är att bita sig själv i svansen. Varför nonchalera det breda folklagret vill ha? Nog kan vi ju vår Beethoven och de fyra mättade tonerna i Ödessymfonin eller hur vi rör oss till Zara Larssons slagdänga ”Lush life”. De klarar sig nog ändå, utan att Tv måste understryka framgången.

Under 2017 har jag endast beskådat två TV-program som innehållit äkta spelmansvara rakt igenom. . ”Dragspel vid landsvägskanten” och ”Skäggmanslaget” är de två dyrgriparna. Och Bingolotto där det endast spelas en eller två dansbandsbitar. Annat var det på Lokets och Café Norrköpings tid. Det är verkligen beklagligt att svenska radio- och Tv-etablissemanget vänt folket ryggen, och under så lång tid.