Det var en gång en ljummen sjö
en ljusgul sol, en klippa hal
en badfixerad äldre mö
som skulle hälsa mört och mal
Med baddräkt på ett skutt hon tog
Som hela hennes nuna log!
Vad vore sommarn, tänkte hon,
förutan plask bland vass och rö

I trettio minuter njöt
den gamla damen, glad ihåg
På bränningstoppar fint hon flöt
och var så lätt just där hon låg
Då märkte hon att något nytt
som säkert var ett stackars knytt
med ben i vädret sprattlande
förbannade den höga våg

Med snabbhet kom till djurets hjälp
barmhärtighetens hulda hand
Från att ha hamnat tvärt på stjälp
nu lyckligt fördes han i land
Han var en bärfis, stor och frisk
som hade tagit sig en risk
och flugit nära vågorna
men snart befann sig trygg på strand

En timme gick, och badets stund
tog slut, ty hungern föll ju på
och damen såg en rufsig hund
med ystra kliv i vattnet gå
På hatten sin fann hon igen
sin nye, trogne bärfisvän
som inte ville bli allen
(om smådjur nu kan tänka så)

Hans namn var Brian, så fick bli
Hon log och släppte honom ned
men det fann han sig inte i
Han följde efter, liksom vred
Var vandrare hon mötte nu
hon kom att stoppa, sade – Du!
Var snäll mot Brian, han är tam!
Förvåning väcktes med besked

Så går det när man räddar knytt
– från mänskoskräck befrias de
En bärfis blir liksom förbytt
av godhet, skall man snart få se
och skall man sedan gå i fred
så måste man nog ta den med
som damen fick ta Brian hem
till allmänhetens glam och spe.



8/9 2017