hon sträcker sin nakna syn
pupillerna är
det öppna havet lagt i mörker
hennes nakna syn
öppnar locken på skålar ställda
varvid lågor skimrar
hon andas ur själens djup
allt det
hon så läge låst inne
hon skälver
frosten under hud
släpper
ordlöst viskar hon
varför låsa det befriade i former
hon hör
sand rinna ur glas
ser eldar tändas
glödande
flammande
dånande
dofter av salvia stiger upp
upp
och hon ser
allt det vilket ej har tillhörighet brinna
och askan tvagar hennes händer
kvidande sluter hon åter
modets ögon
det gör allt för ont
och där
rörs hon
in i sömnvida vandringar
och däri
bärs hon av vaggande skepp
in i städerna
sanden byggde
med silverne skedar i stjärnhänder
i det slutna andetaget
hör hon instrumenten
öppna skuggors medhavda
toner av kryddor
hon sömmar samman ögonvingar sina
med tät knutsöm
rosenknoppar
sorgefågeln i henne viskar matt
kände gjorde jag hur ni behagade vidgas
vet ni inte det hända
vet ni inte varslen jag bär
bliv stilla i ro
och skeppen vaggar
det går svagt att höra bjällror
knappt synbara
kameler tuggar i cirklar
emaljstenar mal det inhämtade till mjöl
sandmjöl
med detta skall
oaser byggas
kryddofter förs till sömsmånar
och månen löser sömmar
nu andas hon in
doften av blommande rosenträd
ros
rosenmoln
rosenmåne
husen
sandhusen
sanden byggde
med silverne skedar i stjärnhänder
står samlade i ring
speldosans lock öppnas
hon dansar i ring skrudad i molnkjolar
ur vart och ett
i denna klangsfär skimrar varma
lugna eldar
inbjudande
bjudande in
det var skuggor numer upplysta
samlade är de
runt eldnavet
där visdomsbäraren berättar
med klar stämma trots tusenåren
hon hör åror skapa ringar
i den blanka spegelsjön
varje korn vilket bidade
varje korns rotsvar
varje korns spirande
och när hon upplever
hjärtat sitt öppna
just det bladet
tillåter hon ögonfåglar
sväva fria in i syner hon drömt
den mannen
lyfter fram
den kommande brunnen
i oasens
törst
och detta var innan tystnaden kom
med silverne sked i stjärnhänder
gräver hon in sig i sanden