Venus vandrade förbi på dynamiskt dagg.
Vem är du när ingen ser på?
Ett nedböjt huvud
Är du lättare än osynlighet
Är du klipporna som blir kvar när skogen brunnit ner framför gyllene medelvägar?

Vad är livet, Venus?
Hur kan någon bo så möblerat
Och ty dem som inte skapar ordning inom sig
Sa du blott en hägring
Eller en dröm i livet?

Min sublima kontur sitter bredvid dig i snårskogen och räknar stridsvagnar
Venus
Drick du ditt vanvettiga begär
I stormarnas ilar
Du jordiska sorg
Vi är samma du och jag
Venus, Du som fredligt vårdar
Till liv och odödlighet
allting blott en strimma
I ingenting, av tomhet och beklämning
Insnörad i hjärtat med sin ångeststämning

Venus
Du vanvettiga begär.