Jag är 24 år. Jag är 24 år och har pratat med min pappa om att jag borde plugga mer eller plugga vidare på universitet. Det är allt jag kommer ihåg att vi pratat om på säkert 6-7 år. Såklart har vi pratat om andra saker, men ytterst lite, och absolut inte om något som är givande för vår relation.

Det har gått upp och ner med relationen till min pappa, men mest ner. Kanske är det hans fel, kanske är det mitt fel. Kanske är det vårt fel tillsammans. Det spelar ingen roll, för varenda gång jag försöker prata med honom låser jag mig och blir arg. Jag åker hem till min kärleksfulla partner och ringer min kärleksfulla mamma och pratar med hennes kärleksfulla sambo när jag är där. Jag har allt stöd jag behöver, men inte allt stöd jag vill ha. Stöd och stöd, jag vill ha en reaktion...jag vill att min pappa, som varit min pappa i 24 år, ska visa intresse för mitt liv. Jag vill inte ha hans pengar, jag säger att jag inte behöver dem, men jag tar emot dem ändå. Jag känner mig smutsig när jag gör det, jag känner mig omoralisk. Jag tränger bort dessa känslor och tankar tills nästa gång jag träffar honom. Det blir mer och mer sällan. För tillfället har jag lagt det på hyllan, att försöka alltså, jag orkar inte. Det känns som om jag har försökt, men jag tror inte jag gjort det på riktigt. Jag är så rädd att det bara ska bli värre. Jag är så rädd att det ska visa sig att det inte finns några känslor bakom stenmuren han byggt upp. Muren med en dörr utan handtag. Jag vågar inte knacka hårdare, jag ser kanske ingen mening med det. Jag vet inte vad jag känner längre. Jag vet inte var jag vill komma. Jag ville ett tag få en bättre relation med honom så han kunde träffa min underbara partner. Min partner som inte har en akademisk utbildning, och kanske aldrig kommer ta en. Det gör mig ingenting, men jag vet att han ser ner på det. Trots att jag inte bryr mig bryr jag mig ändå. Jag bryr mig om vad han tycker även fast jag vet att det inte spelar någon roll vad han tycker. Jag vet att allt jag är och allt jag vill vara inte bryr sig, men jag bryr jag mig ändå.
Jag bryr mig för att jag vet, jag tror att jag vet, att han är en fantastisk person vars åsikter är värda att bry sig om. Jag tänker att han är vettig men jag säger tvärtom. Jag säger att jag ger blanka fan i vad han tycker och vad han vill. Ändå knackar jag lite hårdare på dörren ibland, jag tar fram min sked full av ångest och skrapar på muren i ett desperat försök att riva den.
Jag frågar försiktigt “hur är det annars?” han svarar kort “det är bra, hur går det med jobbet? Du vet att det är ett slitigt jobb, du kommer få ryggskador om du jobbar länge, du vet att du inte kommer få en bra lön och ett bra jobb utan en akademisk utbildning”. Jag höjer rösten något, “Jag vet, jag vill utbilda mig, jag ska inte jobba här hela livet, men jag vet inte vad jag vill göra än, jag vill vara säker”. Han höjer rösten lite och säger “det spelar ingen roll, läs vad som helst, akademiska poäng är allt som räknas i arbetsmarknaden. Alla ungdomar börjar studera direkt efter gymnasiet, det är snart för sent. Vad gör din pojkvän då?”. Jag säger “han är vikarie”, han säger “jaha”, jag säger att jag måste gå hem.
Jag går hem till min partner och häver ur mig min ilska. Han säger alla bra saker som lugnar mig och för mig tillbaka till mina sinnens fulla bruk.
Det går några veckor och jag repeterar proceduren igen. Muren står hög och stadig. Dörren är låst och jag krafsar på den med mina kortklippta naglar. Jag ger upp. Jag försöker. Jag ger upp.

Jag skriker “Fråga om min partner! Fråga hur jag mår! Berätta om ditt liv! Har du några vänner, har du någon du håller kär?! Vill du ta en öl och snacka om livet?! Du flydde från ett krig, berätta! Hur mår du?!”. Jag skriker inte på riktigt, bara i mitt huvud. Jag kan inte, hur gör man?