kopparglöd

virvlar i vindars stämmor

skriver

med sepiabläck

de hällda ordens mening

hon böjer sig

tätt intill marken

hennes öppnade bröst är

flodens gråt

hon kan inte hindra

sorgen i sitt hjärta

barfota

vandrar jag

till klipporna bortom heden

klipporna vilka skådar in

i havets dyningar

tag mig med

jag har slutat ropa nu

vissheten har

slagit in en spik i min panna

du kommer in

genom slutna väggar

stänker sol

över golvs upprivna

ord föll till marken utan betydelse

jag häller ord

märker att de ej hörs

över marker

du talar med skotten rötterna bär

jag ser in i golvens vakar

hör mina längtansdjur

numera i hållande gny

du lyfter längtansdjuren ur

lägger dem i korgar

med pärlemorvadd

munnen en snäcka

med havets sånger

grundton

is lagd över mina ögon

blå läppar

med ord fastfrusna

inväntar

issmältning

ord föll till marker utan betydelse

du stryker med sol

mina tankar

jag vrider om vägglås

du säger

stilla dina händer