I en bultande skog som bitit av sig läpparna flämtar en flicka i halvor, för bara en halva

Badkaret kokar, ådrorna kryper fram, huden krymper av all skam - blodsprängda ögon vaggar henne sakta till sömns...

De kallade henne luder, alltid för fet, aldrig för smal - hon var alldeles fel. Varje gång fick hon spolas ren.

Jag var hennes vän och trogna sken - nu är min röst lika hård som sten!

Hon bodde längs linje elva. En älva som alltid la undan valnötter till ekorrarna och brödsmulor till duvorna.

Vi brukade tävla om vem som kunde hoppa högst. Jag fann ingen tröst i att vara näst bäst. Hon skrattade så måsarna i höghusen tappade hakan.

"Glöm inte att andas, din kaxighet är större än ditt huvud. Se till att inte skalla solen när du står upp.”

Än minns jag hur hon fick mig att rodna som en naken hallonbuske. Kvällsmaten fick vänta, när vi jagade efter kaninen med den magiska hatten.

“Lilla sparv, har du slagits mot murarna igen? Mig kan du inte lura, buren är inte ditt hem. Ta min hand och sluta jaga efter din svans!”

...Blunda och skynda iväg, glöm inte regnrocken och fortsätt låtsas - illusionerna får inte krossas, när tistlarna bjuder upp till dans.

Den blindes kall är att påminna barnhemmets liljor om att livet är kallt. Inget annat kommer på tal.

Blåljusen åker snart ambulans, säg mig: är det här hennes sista chans?

De höll henne hårt i nacken - hon vaggades sakta till sömns, omsluten av ljudisolerade väggar, delad mitt itu av flugornas herrar.

Mamma låg vaken, långt borta, i ett annat land.

I en bultande skog som bitit av sig läpparna flämtade en lilja i halvor, för bara en halva

Hon bad om en snabb rulltrappa upp till nästa villiga sladd att strypa sig med.

Nej, det här är ingen symfoni tillägnad flykten!

För de som räknar livet i smycken var flickan enbart ett utav många köttstycken.

Min vän, alltid för fet, aldrig för smal - du var alldeles fel. Varje gång fick du spolas ren.

Jag kom försent, men jag minns dig än. Vid din sida kände jag mig hel!