Kom och håll om mig, min grönögda komet 

Mitt hjärta och min själ, tillägnar jag dig och himlens gränslösa skönhet

Även svalornas sång, samt solens första stapplande steg, började med ett enkelt “pling plong”

               ~~~

Lägg undan det rosa täcket och ställ dig vid balkongräcket

Låt nordanvinden blåsa iväg dig, dit älvorna väntar på oss

Dit ingen går hungrig och människor är snälla mot varann, istället för att slåss

Snälla, hjälp mig att komma loss, tills våren segrar. Tills våren segrar!

              ~~~

Du vet att jag ej räds galler, eller gårdagens skvaller. Är van vid tårgas och kravaller

Skärselden får vänta lite till!

Än vägrar jag att sitta still, när solen ler och barnen leker, i parken intill

Vägen upp till månen är nog kortare än Almöbron. Men vad spelar det för roll?

             ~~~

Sätt dig vid pianot och spela mig en sång, om busiga maskrosor och gäspande troll

Om hamnen och atlantbåtarna. Om skäggiga sjömän och glada murmeldjur

Om ditt lilla hjärta inuti min bröstkorg, likt ett gammalt ur, fylld med glädje och en smula sorg

Små kugghjul och visare som pekar mot klipporna och havet, väster om Mars

           ~~~

Känn mina fingertoppar och se hur marken skakar och fjärilarna hoppar

Och känns avståndet mellan saknaden och morgondagen för stort, får vi göra världen mindre och krympa tiden till ett sandkorn

           ~~~

Det är så med vår poesi. Jag skriver orden och du gungar fram melodin

Som när du skrattade och din käke gick ur led. "Är du bäng?" frågade du mig

Fan, fort i säng - att känna din kropp var som att sväva sakta över en grön äng

Dina ögon byggde mig ett bo och jag räknade till sju. Från hård man till mjuk Nalle Puh

         ~~~

Nu är det dags för vår refräng: "vi kommer aldrig att tystna

"Från gnista till präriebrand. Internationalen är vårt fosterland

"Kom och ta min hand, för kärleken och kamratskapets blodröda band. Tills våren segrar

"Tills våren segrar!"

          ~~~

Din hud doftar av Vintergatans rus och Avenyn, en regnig sommarkväll i stjärnornas ljus

Någon hade målat en blå fjäril, på en ensam bänk vid tågstationen. Och betongen sprack

Betongen sprack och livet reste sig och sa "mitt älskade barn, tack!"

        ~~~

Det är sant. Jag har ofta haft svårt att finna ro, men inget brinner starkare än min tro

Och blåser livet upp till storm, åker jag till vår ö. Tro mig: för att leva, inte för att dö

Där finns ett litet hus i vitt, där jag kan andas fritt, tills våren segrar

Tills våren segrar!