Älskade morfar,

Förlåt för att jag inte kom till din begravning

Framför mig har jag ett foto på oss två, vid Röda torget. Jag var fyra år gammal och blyg som en nyckelpiga

Hör upp! Vår historia har aldrig behövt kalender eller klocka

Även om livet ofta, likt årstiderna, bytt skepnad som en gammal rysk docka

Det var ju du som lärde mig att våga

Ta vara på solens allra minsta låga

Visst var jag din fräkniga odåga?

Idag regnar bomberna över Kyiv

I lågorna försvinner otaliga sagor och människoliv

Blåljusen åker buss i natten

Men man behöver inte vara en Jesus för att gå på vatten

Hellre förblir jag en gatuhund, än räknar min lycka i juveler och avund

Du visade mig att ett, två, tre Vietnam

Alltid börjar med en fast hand och en varm kram

En hemlös kvinna bakom mig gråter

Hungern är en kall demon som aldrig förlåter

Hennes tårar får bli mitt bläck

Tar ut mitt hjärta. Det är pappret jag kommer att skriva på

Ni som känner vårens vingslag kommer att förstå!

Rymden ovanför öppnar sina armar: från vild flod till liten å

Återigen mindes jag att livets träd är grön

Som sexåring gav du mig en bok och sa: "läs mitt barn, läs om Skattkammarön"

Sedan började du prata om Newton och himlavalvets mekanik

Medan jag debatterade om kärlekens botanik och klasskampens dynamik

Hos mig finner sorgen ingen vit flagga

Ingen kapitulation att sjunga om, ingen belöning att hämta

Minns du min första sommar på Kuba?

Jag var femton, året efter att jag förklarat min odödliga kärlek för Tuva

Visst älskade du också en duva?

Vars själ gick ej att tämja. Vars vingar gick ej att underkuva

Var det såhär det kändes,

När Columbus landsteg på ön Hispaniola och ingen sa "Hola"?

Låt oss fortsätta måla. Livet är sin egna skapare

För att vandra vägen fram, behövs inga efterapare!

Hade velat att du träffade min bästa vän

Jag kallar henne "gordita." En trogen kamrat 

Hennes själ väger mer än tjugofyra karat

Hon lärde mig att sann vänskap är mer än löften och tomt prat

Märkligt, hur livet skriver sina egna rim

Än minns jag barnen som sniffade lim,

Grusvägarna och syrsornas sång 

Hur lantarbetarna i Paraguay slavade dagen lång

Min poesi har aldrig varit en evig väntan på en för tidig död

Denna dikt och mitt sista andetag tillägnar jag

Skoputsarpojkarna som bad om en smula bröd

Svalorna gör åttor i himlen ovanför Gottsunda

Denna morgon känns jorden annorlunda

Morfar, var inte rädd! Låt mig hjälpa dig att blunda

Bortom bergen ser jag din barndomsvän. Han hette också Rodolfo

Mormor är där. Se hur båda ler!

Ljuset som färdats i hundra år för att hämta dig, har lovat mig en stjärna

Uppe bland molnen fann jag ingen gud

Kom ihåg att Historien rinner genom mitt inkablod

När kanonerna tystnat kommer jag en dag att åka till minnesmärket vid Babyn Jar

Jag kommer att sjunga likt en näktergal

Inuti morgondagens gyllene sal och även minnas min ukrainska farfar

Älskade Rodolfo,

Snart somnar du in. Men du är min - för alltid min

Du gav mig en moralisk kompass

Vi som slåss för livet behöver inga pass

"Ge allt för de som inget har"

Jag lovar, morfar!