Till skönheten

När våra gudar falla

och vi stå ensamma bland spillror,

så utan fäste mer för våra fötter

som klot i rymden --

då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.

Då, endast då.

Så sträng som eld du talar tröst:

"Vad som än faller -- jag står åter."

O stanna, stanna, heliga,

och fräls min själ

från lögnen av en måttlös sorg!

(Ur diktsamlingen "Moln". Av Karin Boye.)