Duvan lever inte längre,
den förblödde sent igår,
på marken finns inte ett spår,

nattetid, flyger skuggan,

dyker ner,
mellan tegeltaken,
där, precis där,
platserna den aldrig trivdes på.

Lyfter mot månen,
så mäktig,

alltid nattetid.

Förvirrad jagar den en oersättlig frid

( och)

en skata har byggt på på min axel.