de minnen jag har

på dem jag spar

alla är inte fina

de är ändå mina

att se bakåt kan smärta

jag var ju bara en snärta

den lilla flickan jag ser

hon finns inte mer

hennes känslor dock finns kvar

så levnadsglad alla dessa da'r

men mörker lurade bak hörn

självkänslan fick sig en törn

hennes kropp ett redskap blev

hon med mödosamma steg klev

barndoms glada dagar slut

annan inte lärt sig veta hut

gråten i själen bodde

ingen vuxen trodde

hennes ord inget värda

hon tvungen var uthärda

båd dag och natt rädd

också i sin bädd

gråt som ingen hör

det onda som ej upphör

att flytta var befrielse

hon ej kände ruelse

vingklippt, illa medfaren

hon var ändå erfaren

lät män nyttja hennes kropp

hon ändå förlorat sitt hopp

mänskligheten var  ej att lita på

det gjorde detsamma ändå

så levde hon i flera år

den tiden var väldigt svår

nu flickan vuxen är

men minnet med hon bär