"Ni är bara spöken i en stad utan land"

En dov känsla av skuggor från de människor som tidigare
känts så verkliga, som nu gick igen på gator och stigar,
från de upptrampade och snabba vägar i flykten, borta.

Min känsla, en form av grå skugga i en sakta atmosfär.

-Är jag död, eller de som jag nu betraktar?

Kan jag verkligen gå här sam-
tidigt som jag inte längre finns?

"Ni är bara spöken i ett land utan mark"

Men husen, bilarna och naturen är som det syntes före.

-Där i min bädd, det är där jag somnade in, alldeles ensam.

Glöm inte den dag han pekade
mot dig i hotet från sin strupe.

"Så pekar du nu mot dig själv"

För det overkliga, det som är han,
det som är verkligt, det onda.
Fullständigt, där jag går som
ett hot från mig, är du också rädd?

Du fann mig, nu är vi två..men..jag..ville..inte..se..på.