Hon står där på perrongen utan tröst
En väg som leder ut på öppet hav
Det bankar, bultar inuti en röst
Hon vill men orkar inte livets krav

När orden inte längre räcker till
Ett rop på hjälp som aldrig kommer ut
Hon kan, hon hoppas, önskar att hon vill
Men någon gång så måste allt ta slut

När mörker formar dagens ljus till törst
Och hennes lemmar binds av samvetskval
Den känsla som förtär är alltid störst
Ett slut som inte äger sensmoral

Det liv som givits oss med givmildhet
Är det som avslutas med skyldighet