Grundvalen av urberg
Blir till grus under våra fötter
Och fastän grus går att trampa omkring i
Är det olustigt, fel och ostadigt
Stabilt fotfäste tar tid
Om det alls återkommer

Bakgrunden avslöjar sig själv
När den faller bort
Och i dess ställe
Träder en stickande vithet fram
Som aldrig riktigt kommer kunna ignoreras

Någon gång tog allt det där orubbliga
En rörelse i min riktning
Men jag var inte så mycket människa ännu
Att jag besvarade rörelsen

Rörelsen var en hand
Lite tafatt, som en stor gest
förklädd till en liten ofta blir
Handen hängde där i fjärran
I utkanten av synfältet
Så nära att jag aldrig kunde ta den
Jag önskar att det inte hann bli för sent
För att äntligen fatta den

När jag nu känner marken spricka upp till grus under mig
Och trots att jag inte kommer falla omkull så mycket
Och finna underlaget lika obekvämt och onaturligt som andra
Vill jag vråla ur mig all min dumhet
Alla gröna omogna delar
Och fatta den där handen
Jag fattade den idag
Den var ännu stor, men samtidigt så lätt, tunn, svag
För sent