Långsamt sveper min blick
över imaginära kullar

Rad på rad står träden där
anklagande, pekande nakna
Med rötter som ytligt håller stånd
mot kvicksandens bottenlösa sug

Mina kära träd som jag försökt vårda
grenar som jag ömt beskuret
Men nu är det snart försent
och löven faller med sin dödvikt

Jag höjer knappt min blick
för jag känner det meningslöst
att blicka mot en horisont
som avlägsnar sig
för varje steg jag tar mot den

Nu har även den sista hjälten fallit
med ryggen rak och stolt ligger utsträckt
och som envist bar sin skygglappsprydda hjälm
allmedan världen passerade revy

Och i stunden som andas förgänglighet
känner jag ensamheten flytta in hos mig
och jag bereder mig på att vattna elden
åt de fåtaliga buskar som är kvar
så eldmonstret hålls på avstånd