Redan medlem?
Logga in
Hoprafsad under ännu en power-walk med punk och americana i lurarna. Högst komprimerad text om hur jag aldrig känt mig hemma någonstans. Borde förmodligen utökas med ett par strofer.
Samhällsklima[k]t[eri]et
Jokern i min kortlek var en tandlös gammal narr och potten var förljugna nekrologer. Är det trippen eller vyn som nu blivit så bisarr som en av Nietzsches inre monologer?
Min käft var förr en Uzi, men fylld med lösa skott, nu en ärtpistol som anfrätts utav noja. Nog skenar ock min strupe än men med haranger blott, som en härmapa - en fåfäng papegoja.
Jag känner sällan inget och som bäst ambivalens när jag dreglar över luft som Pavlovs hundar. Se sanningen i vitögat är ingenting man nänns när till och med de blinda går och blundar.
Bunden vers
(Rim)
av
Judas Ekholm
Läst 374 gånger och applåderad av 6 personer Publicerad 2017-11-01 19:43
|
Nästa text
Föregående Judas Ekholm |