Han såg henne drunkna i verkligheten helt ovetandes.
- Du är inget barn.
Jo, ville hon säga. Ville bevisa att han hade fel. För barnet levde visst. Barnet ville fortfarande mötas av ögon.
- Nej... så kan det vara. Hon dröjde. Forskade efter tecken, men inte ett enda.
Dagen därpå såg hon bilden av honom och dottern stå uppställda, nöjda och stolta.
Själv var hon utom sig. Mitt i ett kolsvart mörker och en iskall svartsjuka. Tårarna rann obemärkt och hon klandrade sig själv för att hoppet var så envist klistrat vid hennes sida - att bli älskad. Hon tycktes drivas dit av floden. Hopplöst förälskad i vattnet. Det kalla, böljade, mjuka, smekande.
På golvet nedanför stod vasen med blommorna, som alltid. Vem hade ställt dem där? Var det receptionisten? Hon strök en blond hårslinga från ögonlocket och gnodde sina fingrar mot pappersservetten. Hennes position var ännu sämre än tiggarna som tålmodigt satt vid Ica. Ja, tvärtom kunde hon komma på sig att beundra dem ett kort ögonblick. Deras lugn. Det skulle vara skönt, tänkte hon då, att få vila sig mot det fasta husblocket. Kanske somna, kanske glömma att bli räknad med.
Tänk att se honom tigga vid hennes dörr...! Hon skulle ta hand om honom. Göra honom te, tända elden och mjukgöra ljuset. Allt det han aldrig gjorde. Med hes röst berättade hon att det var som han sa, att hon ville bli utvald. Just så enkelt var det. Föraktade han henne då? Så som hon föraktade sig själv?
Hon såg hur hans hud spändes. Blev röd.
Men orden kom inte (förstås). Istället frågade han om hon var trött. Trött?
Var människor verkligen gjorda av flykt från sina sanningar?
Hon vände ansiktet uppåt och slog armarna runt sin själ. Noterade att fastän alla stjärnor blinkade inbjudande fanns här ingen dröm, alls.
Och medan han skakade hand med verkligheten kände hon blodet dansa under huden.. trots allt. Det var oundvikligt. I dessa vindlande stigar av kropp. Så helt utan kontroll. Just här, där känsliga möten sker..........