det är livets nåd och motsättning
varje tråd vävd varje människa vandrande
varje andetag genom smärtans skarphet och glädjens sköra skratt
ja det är livets nåd och motsättning
att ligga där allting snurrar
räknandes intet odrunknad odöd
men med öppna händer
så att man kan lyssna till hur gräset fållar sig samman
och så att man kan dela nattvandranderskan tysta bön
innan man reser sig, reser sig och ser 
vägens böjning, den där det en gång, blev lagt en sten