Böjer de svensk orden. Sätter mig djupare in i skriften. Ville idag avbryta min lärare för att förklara att konstnärer och författare använder språket till att skapa nya världar; allt behöver inte vara formellt.

Kan inte sova. Mitt huvud snurrar fort, tankarna tänker långt. Försvinner bort med det som så snabbt snurrar mig framåt. Vill inte sova, ser inte längre charmen. Min kropp är trött, mest på mitt huvud – av att springa mellan tankeprocesserna och av att ständigt söka ett djup, en annan verklighet.

Som aldrig framträder.

Utmanar mig själv, vänder upp och ner på mina beståndsdelar. Läser och förkovrar mig, blir allt mer främmande inför omvärlden. Det som ska vara självklart är genomskådat, Förstår allt mindre. Mina intressen är många, djupa, omfattande – människor når aldrig dit, kommer inte hela vägen. Blir ensam av att reflektera, men än mer ensam var jag i deras sällskap. Vill in i dig. Vill möta dig. Vi går förbi, jag vill inte längre hälsa. Ingen kom, ingen tycktes se: Omvärlden som fylldes av de längtande och sökande, som ingen kunde besvara.

Och jag upphörde i sökandet. En dimension av större dignitet och av ett högre medvetande kom till mig, med klarare närvaro och djupare energier. Som rör vid min själslighet, men som ytterst sällan delar sig med andra. Jag talar med människorna, främlingarna och jag förstår inte varför vi lever – Av att vidräthålla hela vårt samlade register av reflektioner och processer; det tycks så förlegat. Mitt intellekt säger att det är en återvändsgränd, men mitt hjärta vill aldrig ge upp på min omvärld. Ett band, av oförstånd.