av sprucken sked

hämtad ur röset

matas

slocknad eld

av skedets stund

du stod så nära så

tätt intill

med drömlyktan tänd

min krökta rygg höll du i din hjärtfamn

ditt hjärta en mjukljudande trummas värme

du letade mitt urgröpta hjärta

dina armar ett rede lindade runt mig

när fåglar är redo svävar de ut ur boet

målar luften med toner

dina läppar nuddar min nacke

sorgen är nära

en bila faller

lyktan blåses ut av

dragen vind

jag kunde ha vänt mig om

av höll mig

jag vågade inte vända mig om

låta dig se mitt ansiktes

egentliga

kunde ha

sträckt ut min hand

när

jag hörde dig lägga viskningar i vinden