När jag var 17 ville jag bli poet
ville skriva bort min dödlighet
jag var förälskad i konstnärer filosofer revolutionärer skrivmaskiner och svartvita fotografier

Jag skrev listor varje natt 03.30 på allt jag aldrig fick men alltid ville ha
längtade efter pojkar med sockerläpp som skulle komma nära nära
helst utanför huden
men jag lyssnade aldrig på vad dem sa
(så nära får ingen gå)

Jag citerade Proust och var kär i unge herr Werther
räknade tiden i somrar och spellistor
och dagarna löstes upp och nätterna blev längre
jag kände hur världen höll andan när vi höll varandra i handen
för jag slösade oräkneliga solnedgångar på pojken som alltid höll mitt hjärta i sin famn och jag skrev hans namn i sanden
(så nära får ingen gå)

Jag läste Kafka på lunchen och pojken jag hade i skolan gjorde slut fast vi aldrig var ihop
och jag ritade av obetydliga människor i min mattebok tills min lärare stod lutad över min axel fast jag skolkade sen för att testa mitt fejkegg på coop
(så nära får ingen gå)

Jag hoppade på tåg som gick till ingenstans
somnade på bussar och vaknade i spökstäder jag aldrig varit i
med människor jag aldrig träffat och letade efter något som inte fanns
delade ut kramar till främlingar men lät dem aldrig trösta mig, inte ens med stulna cigaretter och varm choklad spetsad med tequila
(så nära får ingen gå)

Jag lyssnade på punkband och rödvinspopare i trasiga hörlurar tills jag fick skavsår i örat
i hjärtat
och blev bjuden på dyrt vin av billiga män som ville att jag skulle följa dem hem
(så nära får ingen gå)

Jag tänkte att ifall Darwin hade rätt om världen och starkaste överlever så blir jag nog överkörd av en buss vilken dag som helst eller
matförgiftad strypt skjuten nedstampad misshandlad borttappad
fast nej
(så nära får ingen gå)

När jag var 17 hade jag redan levt ett helt liv
Om jag blir 77 kommer jag önska att jag inte växte upp för snabbt
När jag dör kommer det inte regna
för ingen ängel kommer gråta
(så nära får ingen gå)