Det var här jag tillbad himlen med dessa ringar
och mina fotsulor kneipade i det fuktiga gräset
mina böner nådde fram till mångudinnan
och slottet skymtade i det sammetsblå mörkret

jag såg det vackraste vita huset raseras
en ruin stod kvar för att påminna oss om kriget
eld och skrik som männen alltid skapar
och sedan syntes en regnbåge utan slut
som sträckte sig långt och högt över stadens ruiner

och lyckan kom som den alltid gör efter mörkret
och häxor sjöng och dansade och höll fast mig
de skar mina handleder med en helig kniv
med sällsamma magiska ornament på skaftet

med en hoprullad hängmatta gick jag en sommarmorgon
vid det gamla hospitalet spände jag upp den i vinden
mellan ett väldigt träkors och ett doftande träd

i regnbågsljuset och den svalkande friska vinden
såg jag bilder av kärlek och hörde vardagens ljud
av sådana som vårdade sina hus och kära
och åkrar i träda vändes upp av en dånande jordfräs

jag vaggades långsamt till sömns av sommarbrisen
och solguden skrattade lyckligt från himlavalvet