Jag ska kila in lite snabbt och boka ett bord till skrivarcirkelns avslutning. Det ska bara ta fem minuter. Jag ställer bilen i en liten avstigningsficka utmed gatan. Och hoppas på att ingen parkeringsvakt hinner dit innan jag uträttat mitt ärende.

När jag kommer ut igen, ser jag en gammal man med käpp cirkulera runt min bil. Beredd på en åthutning, för att jag ställd mig där, hastar jag fram till mannen. Han ler lite och undrar om jag kan skjutsa hem honom. Han bor i ett område, som jag åker förbi på hemvägen.

- Visst kan jag det, svarar jag. Tittar på mannen. Han håller käppen och en liten påse i ena handen. I den andra håller han en bilnyckel.

- Men du har ju en bilnyckel i handen, säger jag frågande.

- Ja, se jag hittar inte min bil. Den är liten och silvergrå. Och jag parkerade den på den stora parkeringsplatsen, precis i närheten. Men jag hittar den inte, säger han lite uppgivet.

Nu ramlar polletten ner. Han trodde att min bil var hans. Det börjar snurra i mitt huvud. Vad göra?

- Jag ska hjälpa dig, säger jag och klappar honom på handen. Ge mig din bilnyckel, så ska jag gå runt och leta upp din bil. Under tiden står du kvar här vid min bil.

Jag ilar iväg. Trycker febrilt på mannens bilnyckel, för att hitta hans bil. Jag kommer längre och längre bort på parkeringen innan jag får napp. En liten silverfärgad bil blinkar. Det måste vara hans. Tyvärr sitter det en böteslapp på rutan. Han har inte betalat parkeringsavgiften.

Jag springer tillbaka. Berättar att jag hittat bilen och att han fått böter. Jag tar honom under armen och så går vi till bilen. Är han verkligen kapabel att köra den korta sträckan hem, funderar jag.

Ingen parkeringsvakt är naturligtvis i närheten, så att man skulle kunna förklara är mannen är lite förvirrad. Och att han därför missat att betala avgiften. Men det hade väl inte hjälpt. Oftast tolereras inga ursäkter, vad de vara må.

Mannen tackar för hjälpen. Sätter sig i bilen. Startar och åker sakta iväg. Jag står kvar och tittar efter honom och hoppas att färden hem går bra. Många tankar surrar i huvudet. Kunde jag gjort något mer? Och i så fall vad. Man kan ju inte gärna ringa efter ambulans, för att en gammal människa är lätt förvirrad. Och hade han någon anhörig hemma?

Den gamle mannen dröjer sig kvar i mitt minne. Kanske kommer jag en gång att hamna i en liknande situation. Tur att man inte vet i förväg hur livet som riktigt gammal blir.

Några böter för min del blev det i alla fall inte.