Näktergalen redde aldrig sitt näste i min strupe
men väl min själ
den sjöng månen ned från himlafästet
var gång du log,
oavsett skäl och anledning

Näktergalen redde aldrig sitt näste i min strupe
för även om den gjort det
kunde jag inte finna orden
som skall beskriva
hur mycket du bedårar mig

Och han redde aldrig näste i min strupe
för han visste
att den dagen
då du faktiskt kysste mig
skulle du måhända få fjädrar i munnen