Vid elva månaders ålder reste hon sig från golvet och frågade sin mor hur \"epitaf\" stavades. Modern slog överraskad och förtjust ihop händerna och förklarade entusiastiskt för sin föga imponerade dotter ungefär samtidigt som hon via telefonen kungjorde för alla hon kände vilket adorabelt underbarn hon framfött.


Silja visste redan som spermie att hon skulle bli en gud, ett geni, ett unikum. Fyllt av förväntan bidade hon sin tid i moderns inre, hon jagade ljuset och ljudlöst log hon triumferande när hon levererades. Ett löfte skulle infrias, en plikt skulle verkställas. Ett arv från en gud hon aldrig mött.
Att världen var kall, malevolent och livlös, som det ihärdiga regnet över en bortglömd kyrkogård, det brydde hon inte sitt huvud med.


Ett par månader in i livet som nyfödd människa blev hon besviken och känslokall. Moderns varma bröst var en förolämpning, megärans safter kvävde henne och hon skrek antagligen onormalt mycket och högt i marter. Faderns ömsinta smekning kändes som en örfil från en bortvänd gudom. Silja kunde inte avgöra om hon svikit eller om hon blivit sviken.
Det som förlamade hennes stridsvilja var den otympliga gestalten hon förvandlat sitt viga medvetande till. De degiga veckan, den giriga munnen och de fräna dusterna av något som trängde ut ur hennes kött.

Det kostade så mycken energi att färdas från en punkt till en annan att hon inte längre orkade föreställa sig resultatet av de planer hon smitt och fått till skänks av en högre makt, hon orkade inte längre leka de världsdominerande lekar hon lekt, de spännande fantasier hon spänt upp mot sin välvda fond, likt fuktiga lakan hängda över strecket att torka i en lätt sommarfön. De nyslipade och utsökta instrument hon ville förfoga över fanns ingenstans, de ord hon försökt formulera med sin gapande tandlösa mun var som köttiga klumpar i en slaktares händer.
Hon hade aldrig tagit i beaktning, aldrig ens föreställt sig att som människa var man tvungen att lära sig gå före man kunde springa. Före ett års ålder önskade hon sig dödförklarad.