(Skriven till en novelltävling 2012)

Telefonen ringde. Ilsknare än vanligt. Klockan visade på 4.47. Jag lyckades tappa luren innan jag hade den vid örat.

   ”Shit! Förbaskade telefon!”

Det var tyst några sekunder innan en välbekant röst hördes. ”What’s the matter, buddy?” Dave inväntade inget svar utan fortsatte. “Need a cowhand. Please come over! Now!”

   ”You’re crazy! Now?”

   ”Yeah, will ya? Please!”

   “OK! What ha…”

   “You’ll see. And Eric …”

   “Yeah, shoot!”  

   “Warm clothes!”

   “OK! See you!”

Det flög snö i luften. Jag var ensam på vägen till Dave’s farm.

   Han mötte mig på gården och gick mot bostadshuset. Jag följde hans breda ryggtavla in i den gamla timmerbyggnaden. I köket stod en stadig frukost och väntade. Medan vi åt berättade han att en del av boskapen hade brutit sig ut ur hagen under natten. Han visste inte hur många. Mörkret gjorde det omöjligt att kolla. Hur stängslet kunnat brista förstod han inte. Antingen panik i flocken eller sabotage.

Med sadelväskorna packade för en dag ute på prärien lämnade vi huset och sneddade över gårdsplanen mot stallet. Ute flög snön häftigare än vad den gjort då jag anlände. Snöfallet var ymnigare och den kraftiga vinden rev upp även den som redan landat.

   Dave sadlade Dancer, en brun kraftfull Quarter med en vit fläck mellan ögonen. Han lade en Navahomönstrad sadelfilt över den breda ryggen och slängde sedan upp en nött, men därför bekväm, arbetssadel. Medan han spände gjordarna under hingstens buk band jag upp Blaze, en rödbrun Morgan med vita strumpor. Med en nött och blek filt under sadeln, tränsade jag henne och var klar.

   Dave stod då och väntade, klar för avfärd. Vid sidan av hans sadel stack stocken på ett gevär upp. Han såg min blick och förklarade.

   ”För säkerhets skull. Om någon av mina longhorns har skadat sig. Vi har ingen möjlighet att få hem ett skadat djur.”

   ”Pang, så är problemet löst, menar du?” Jag sköt med pekfingret i luften.

   ”Här ute löser vi problem på enklast möjliga sätt.”

   ”Förstår!”

   ”Kan du ta sadelväskorna?” Han räckte över dem utan att invänta svar.

Med dem hängande över sadelknappen gav vi oss iväg. Dave’s sadelknapp fungerade som krok för ett par ihoprullade kraftiga rep.

Stängslet var lagat provisoriskt. Det hade Dave hunnit med innan han ringde mig.

   Vi såg inte till några kor. Däremot fanns avtryck av många klövar. De var fortfarande tydliga, men skulle snabbt försvinna i snöfallet. Därför hade Dave varit angelägen att komma iväg tidigt. Snöfallet och vinden ökade i styrka. De vassa snökornen stack i ansiktet. Temperaturen låg nära noll. Det kändes kallare tack vare vinden.

   Vi var ordentligt klädda under långrockarna. På fötterna rymliga boots som tillät tjocka sockor. På händerna fodrade arbetshandskar.

   Hästarna tålde hur mycket som helst. De var i god kondition. I långsam trav följde vi kornas tydliga väg över de rullande kullarna där växtligheten endast bestod av en och annan buske. Inga träd. Bara öppna ytor. Det kunde liknas vid havet, där vågorna ersatts av lätt snöklädda kullar. Sikten var begränsad. Horisonten syntes inte. Trots att dagsljuset hunnit anlända. Det snöade kraftigt. Spåren var svåra att följa. Den blöta snön lade sig tjockt på Blaze’s man och rygg. Jag borstade bort den då och då. Liksom snön som lade sig på mina lår. Dave gjorde sig själv och Dancer samma tjänst.

Plötsligt försvann spåren helt. Vinden hade lagt snön i drivor. Dave stannade, klev av och ledde hästen. Han skakade på huvudet. Det såg ut som om vi tappat spåren helt. Så lyfte han på hatten och viftade med den. Han hade hittat något.

   ”Jag tror jag vet vart de är på väg”, sa Dave. ”Det finns en djup canyon i den riktningen.” Han pekade mellan två kullar. En smal väg ringlade fram där emellan. ”Vägen leder ner i dalen. Där finns skydd för vinden. Där finns också vatten.”

   ”Chansar du … eller är du säker?”

   ”Helt säker är jag inte. Däremot vet jag att kreatur ofta hittar naturliga skydd, trots att de aldrig varit där förut.”

   ”Vi rider väl dit då. Har vi något val?”

   ”Egentligen inte. Vi chansar.”

Vägen slingrade sig nerför en bergskant in i en smal canyon. Dalens golv var platt. Utmed tre sidor reste sig lodräta bergsväggar. Från den fjärde sidan fanns en utlöpare in mot mitten som delade av dalen i två delar. Bergen lyste vackert röda med inslag av gult och grått. Utmed ena sidan rann en å. Svart mot den vita snön. Bergssidan kragade ut över ån så att den var skyddad. Den gjorde därefter en krok och borrade sig igenom bergskilen som delade dalen. Berget tog ett språng rätt över ån i en bågform. Ingen broingenjör i världen skulle kunna bygga något lika vackert.

Där, i skydd av berget, stod ett antal longhorns.

   ”Kolla!” Jag pekade mot rymlingarna.

   ”Det måste finnas fler av spåren att döma.”

Dave hade naturligtvis rätt. I dalens andra ände stod en flock tryckt mot bergsväggen. Vinden och snön nådde där inte ner till dem. Ett perfekt skydd. Vi räknade till tjugotre. Det var bara att hoppas att ingen hade försvunnit på vägen.

I den stunden ökade snöfallet markant, samtidigt som vinden tog i ännu mer. Det snöade nästan horisontellt över dalgången. Där vi befann oss i skydd av bergen var det lugnare.

   Dave hämtade repen han haft hängande över sadelknappen och stegade iväg mot canyonens entré, den väg vi och korna kommit ner.

   ”Eric, hjälp mig! Vi måste stänga till dalen.”

   ”Varför?”

   ”För säkerhets skull.”

   ”Säkerhet?”

   ”Ja. Vädret tvingar oss att stanna ett tag. Det är farligt att ge sig ut på prärien nu. Vi kommer inte att se något alls. Risken är stor att vi rider vilse, eller förfryser oss. Vinden kyler ordentligt. Snön gör det inte bättre.”

   ”Men varför stänga av?”

   ”För att hålla korna kvar. Inte för att jag tror att de vill ge sig iväg.”

En timme senare satt vi vid en brasa under ett utskjutande klippblock. Helt skyddade för vädrets makter. Värmen från lågorna kändes behaglig. Brödet och fläsket smakade bra. Det doftade gott från kaffepannan som hängde över elden. Kaffet var gott. Godare än hemma, inomhus. Varför är det alltid så?

   Utanför vräkte snön ned och revs upp av kraftiga virvelvindar som hittade ner i dalen ibland.

   ”Ayres Canyon och Natural Bridge har jag velat visa dig många gånger. Det har bara inte blivit av. Sommartid är det här en riktig oas.”

   ”Kan förstå det.”

   ”Dalen kan nästan uppfattas som tropisk. Trots att den ligger mitt i Wyoming. Intensiv grönska med gräs, buskar och träd. Många växtarter som normalt inte går att hitta i dessa trakter finns här. När solen ligger på kan det bli nästan outhärdligt varmt. Som tur är finns ju ån att svalka sig i.”

   ”Nu när jag hittar hit ska jag ta med frugan på picknick till sommaren.”

   ”Gör det! Förresten … vi kan göra sällskap. Det vore kul att träffas, äta och pratas vid även på fritiden. Inte bara när jag behöver hjälp.”

   ”You´ve got a deal.” Jag sträckte fram handen.

   ”Fine.”  Han tog den med ett kraftigt grepp.

   Dave’s ekorrpigga bruna ögon glittrade under det svarta hattbrättet. Ansiktet gav sken av en man som var trygg i alla situationer. Det var lätt fårat av allt utearbete, med en klädsam solbränna kvar trots att vi var en bit in i vintern. Överläppen pryddes av en yvig grå mustasch, som han då och då, omedvetet, tvinnade mellan fingrarna.

Vi blev sittande vid elden medan snön och vinden öste på hela dagen. Vid skymningen mojnade det något. Då var mörkret vår fiende istället. Det vore inte särskilt klokt att ge sig av då.

   ”Hittar gör jag”, sa Dave, ”men det är lätt att kliva snett då snön effektivt gömmer ojämnheterna. Hästarna är alltför värdefulla för att riskeras.”

   ”Vi stannar alltså?”

   ”Japp! I gryningen sticker vi. Fram till dess får vi hålla oss varma så gott det går. Mat har vi. Det går ingen nöd på oss. Vill du ha förresten?”

   ”Vadå?”

   ”Vi kan värma lite bönor. Det finns mer fläsk och bröd. Och kaffe naturligtvis.”

   ”Härligt!”

Efter en hyfsad måltid bredde vi ut sadelfiltarna intill bergsväggen. Med elden framför oss som motade bort det mesta av kylan gick det att sova några timmar. Trots hårt underlag.

Dave väckte mig med kaffedoft vid femtiden.

   ”Varsågod! Ta långfrukost. Jag rider hem efter släpet. Är tillbaka om cirka tre timmar.”

   ”Går det att köra med transportsläp nu? För snön, menar jag.”

   ”Med fyrhjulsdrift brukar det gå bra. Det mesta är nog bortblåst. Snön lägger sig i dikena.”

   ”OK! Hoppas du har rätt.”

   ”Du får hålla ställningarna. Ifall korna vill ge sig iväg får du gå emellan. Annars, håll dig vid brasan!”

Det tog större delen av dagen att få hem alla. Två vändor krävdes. Den första resan fastnade släpet i snön. Det blev mycket skottande innan ekipaget kom loss. Nästa resa gick bättre då vägen var uppkörd.

   I sista vändan var det inte fler kor än att Blaze också fick plats. Jag fick åka bekvämt i trucken och slapp rida hem. Snön hade slutat falla. Yrde gjorde den dock fortfarande.

Dave tackade för min insats som inhoppad cowhand med en god middag och öl.

   Det var tillfälligheter som fört oss samman ett par år tidigare när vi letade den perfekta vårbilden. Vi hade valt Devils Gate som objekt. Solens inbrytande genom det smala passet skulle bli perfekt. Vi träffades där och var båda övertygade om att vi hade vinnarbilden i kameran. Ingen av oss vann något pris. Däremot ett fint kamratskap.

© Kjell Åhsberg