Med snökockor under klackarna promenerar jag från simhallen och tänker nya, lättare tankar. Jag tänker på att jag har fått bättre kontakt med mamma och vänner och kontroll över mina känslor. Jag tänker på att jag gillar att vara ensam. Jag tänker på att jag kan tänka på något hemskt och att jag kan observera det och tänka om.

Ändå är det som att jag är en ballong som sakta fylls upp med luft. Jag blir lättare och lättare och precis innan jag lyfter spricker något hål på mig och jag löper amok i rummet samtidigt som luften går ur mig och jag blir till en liten uppspolad överlevande på en ny öde ö

Jag vill resa. Mina vänner planerar en resa till Lissabon och jag överväger att verkligen följa med, jag känner det i stunden jag skriver det, även fast jag på 2 år inte varit bekväm i större grupper. VILL INTE VARA ETT PROBLEM FÖR ANDRA VILL INTE VARA LEDSEN SÅ FOLK MÅSTE TA HAND OM MIG bara. Vad göra?

blir lite rädd för människor nu när alla känns så sköra och arga också, jävla vintertid!

MEN: har en dejt i veckan
med
en kille
som ser exakt ut
som mitt ex
:P