Hur mycket jag än hatar det, känns det som att det finns något fysiskt som binder oss samman. Det är som ett långt rep som sträcker sig mellan min del av staden och din. När du drar i din ände, känner jag det i min. Vart du än tar vägen, vart jag än tar vägen, så finns det alltid där. En blank, tvinnad vajer som späns och dras men aldrig brister, så att varje rörelse vi gör påminner om vad vi aldrig kommer att få tillbaka. Det värsta är inte den otroliga intensiteten eller dragkampen. Det värsta är att inga andra känslor är verkliga, att allt annat, förutom det jag känner när den där linan spänns, är totalt nödvändigt men en oförankrad lögn.