stjärnvida
andas marker vida
skogar svarar
luften skrudas i snödimma
än då
smälter det skänkta undan för syn
hon säger de vilka inte ses behöver det
ekar
språkar med lönn
lönnen sträcker syn in i vinterrede
ekar
talar skeppens väg
hur hamnar kan skifta karaktär
de tusenskaftade väver
i solvinden med regn
tusenfotade trampar
skaftens skäl
skomakaren sitter vid lästen
ler
skomakaren lyssnar
till lindens susning
i minnesskogen
linda
lindar
rep
spiralen skapas
cirkelns fullbordan
ett rede för den rörelse vilken landar i
skalbagge lyfter yttersta når in, djupt in lyfter cirkeln bär väg
vingar hörs röra vid luften
skarpblick ser rede skalbagge sträcker till
landar mjukt
sveper vingar om
i natten hörs de tala
samspråka
en skalbagge en vingvandrare
i gläntan där de tre är skimrar klarhet
källa i skogen följer leden
den vilken foten trampade upp
spejaren vilken hörde marken skälva lade handen lyssnande till
inväntade stilla pulsen, tills pulsarna instämde, stämdes in med varande
först i den stunden kunde källan höras
jordens åderlopp, nätet vilket håller allt vid levande liv
varför följde källan i skogen leden, den vilken foten trampade
källan hörde stegen halta hörde foten kvida
skon, den vilken foten bar verkade sprucken, osammanhängande
skavande, kippande, allt det vilket inte hörde foten till
spejaren lyfte handen till hjärtat följde maningen källan gav
kom till något märkligt närmade sig varsamt
mest liknade det spejaren mötte en trasselhög
tänkte kanske någon samlat kvistar till kommandeeld
spejaren lade handen till högen den trasslade
en skälvning smög sig upp ur trasslet in i handen
med en snyftning gör mig inte illa
spejaren särade varsamt på kvistar
det syntes ett bylte ur trasslet framträdde gestalten av ett väsen inlindat i trasor
spejaren sträckte handen till hjälpte väsendet sätta sig upp
hur är det fatt
källan hörde foten din kvida låt oss se vad källan kan göra
spejaren tog av det vilken en gång var en sko
sköljde foten ren från det skavda med helande örter de källan gav
formade händerna runt foten kvar blev en passande sko
med ense flöt trasorna samman skruden blev hel
en stund satt de där i samtal med stjärnor med måne
i gryningen trädde de gemensam vandring i gång
just så var det sa de tre
vi hörde källan tala
yttermera mer sade källan
läs orden med nakna ögon
täck dem ej med ordskav
så stiger orden
ur
formar
skapar de talträdgårdar