Vintern inom mig hade pågått länge. Jag kunde aldrig se morgonsolens strålar, höra fåglarna som kvittrade, se knopparna på träden. Det var bara kallt. Och de utskrivna tabletterna ersatte aldrig riktigt solens egna strålning.

Så jag provade allt, nya intressen, nya gift, nya städer, nya människor. Men allt kom ändå bara tillbaka. Och ingen tycktes förstå, de hade inte mörkret medfött, de visste inte hur det kändes att aldrig kunna känna sig säker. Att alltid behöva låtsas som man har kontroll.

När ingen förstår, försöker man inte längre förklara. Jag fortsatte att måla mitt porträtt utåt. Alla hjälptes åt, gav mig färg, räckte mig penslarna, låtsades inte se de hål där dukens vita bas lyste igenom. Mjukare kanter och nyanserade färgövergångar. Jag förblev den som andra såg.

Men jag låg varje natt, med naglarna skärandes in i min hud, och blundade, hoppades att allt inom mig bara var på låtsas. Jag började prata till mig själv som om det var det, det var bara en mardröm. Vakna lilla du, vakna.

Jag tror jag vaknade sen, eller mötte någon annan som också var fast i en mardröm, om inte det också visar sig vara en dröm.