Kanske har jag vandrat för länge nu, för marken känns alltmer ojämn och stjärnorna på himlen dör vid varje steg fram

Fast i ett krav där jag aldrig tycks bli nykter, med värken i benen så dras man vidare mot nästa kant, skrattar tonlöst ut min misstro

För nu är det bara döden som hänger med på standpromenader längs Styx, vi delar begären och tomheten "det spelar ingen roll om man är två, allt är meningslöst ändå"

Bitvis faller allt på plats, så jag lämnar mitt avtryck i form av en hägring
Vi har andats samma luft, delat på varandra
Så tro mitt ord,
Tystnaden växer större än allt.