I din egna ensamhet, i tysta rum
känslan kommer inte längre fram
Minnen tonar omärkligt bort
suddas ut av ett överväldigande brus
hjärtat fastnar i stiltje, viljan sätts i brand

Ut över det mörka hav, slukad likt Atlantis
Det är som historia, tiden sjönk med till djupet
kvar blev människan, känslans förbannade skal
Ihålig, utmattad, livsflykt.