Silverstjärnor gråter inte guld,
allting är så mycket finare, så mycket finare än så.

Vimpeln, som slungas i motvind,
söndertrasad sjunger den ohört om oförstörda barndomssomrar,

förgiftningen,
den osagda förlåtelsen,
suckar genom korridorerna,

lycka glittrar mellan gardinerna,
varje trasig morgon.


Jag ber om ljus när månen gråter,
dårar utskiljer tårar, normala människor ser sten.

Taxin, som vi aldrig haft råd med,
har kört våra fantasier hela vägen hem.

Kommunikationen strömmar åt olika håll,
hennes persienner har dammat igen,
jag är inte blind,
men lite rädd att hon kanske är synskadad.

En storm ska ta mig hem,
till vad jag inte vet vad.

Jag gråter, samtidigt som jag är lyckligt glad,

som att bära på solen i ett tungt regnmoln,
med en kvävande regnbåge tryckandes mot halsen.

Alltid för kort,
kort, kort, kort,
och så fruktansvärt långt bort
( också)
andedräkten som fyllde min brevlåda hela natten,
(och)
vattnet som smakar sommar varje kväll efter 22:00,

streckgubbens elaka skämt är borta,
hans streck är blott ett minne,
från sommaren,
den ensamma som luktade öl och smakade alkohol.


Jag vill gråta,
men månen är snål i natt,
han lånar inte ut några tårar,

jag tror att hans ögonfransar sover torrt,
riktigt gott .