Från barndomslandet

reste jag ensam

med smärtsamt bagage

utan självkänsla

utan drömmar

utan pengar

jag var ingen

jag ville bli någon

med darriga ben

var jag framme

i Vuxenlandet

på perrongen

stod jag vilsen

i övergivenhet

ändå var det en lyckodag

men vart ledde vägen

full av rädslor

ingen att lita till

vågade jag ta

stegen över rälsen

till andra sidan

bli en människa

ha en åsikt

inte alltid vara rädd

jag tog språnget

till frihetens rike

kastade det tyngsta

lade glädje och mod

i min ränsel

med lättare vikt

kämpaglöd blev

min följeslagare

och jag blev människa